De
plaskblöta ärmarna kyler och jag skakar på huvudet
för att bli av med regndropparna
på kepsen. Jävla lera! Hur ska jag kunna springa i den
här sörjan?
Jag tänker på Annies
ljusblå tröja när hon passerade mig medan jag
satt i skogen, hopkrupen bakom en buske. Jag brukar aldrig bli passerad
i
slutet av ett lopp. Den här gången hängde jag mycket
förvånat med tätgruppen i
starten medan vi tog oss över mossa, stenar och trädstammar.
Skämten haglade
och efter en felspringning låg jag till och med först. Och
jag klarade att
hålla ett bra tempo! Efter 15 kilometer fick jag släppa.
Ryggarna på de andra
försvann sakta längre och längre bort. Jag sprang ensam
och var nöjd med att
ligga ungefär i mitten av hela startfältet.
Så passerade Annie. Och
Janne. Och Liselott och Mikael. Vid 40 kilometer hann jag ikapp
Liselott och
Mikael och kände omspringandets styrka. Då försvann
banan. Jag sprang på, jag
bara MÅSTE vara på rätt väg! Efter en dryg
kilometer svepte ångestmolnen in mig
och en kvinna bekräftade att jag var helt fel. Jag fick vända
och springa
tillbaka. Hopplöst sist. Kall. Blöt. Det högg till i
knäet.
Med 18 kilometer kvar bröt
jag. Stolthetens förtret trycktes ned i en gråtande
gurgling. Skamset stod jag
nyduschad och varm när lertäckta löpare jubelsprang
över mållinjen i duggregnet.
Jag fick inget diplom för fullföljd bragd.
Jag vill bli bäst. Bli beundrad
och hyllad för något. Jag har
jobbat mig till utbrändhet, pressat mig till magkatarr och hoppat
av både
gymnasiet och universitetsstudier i förtvivlan över att inte
lyckas.
Jag kan också välja en
annan väg. Jag kan ge upp drömmen om att vara bäst. Jag
kan vara nöjd och glad
över den jag är och det jag gör. Den bästa
löpningen, den är när jag ger mig ut
och upptäcker. Jag tar tåget någonstans, har med mig
mat, vatten och SL-kort.
Jag letar mig hem över okända marker, springer genom
ekdungar, stöter på
kossor, gårdar och människor jag aldrig sett förut. Av
nyfikenhet tar jag en
sväng runt nästa krök, nästa krön. Aldrig
går benen så bra som då! När jag inte
behöver prestera, när kroppen spritter av löplust och
glädje över livet. När
allt bara är lek. Klockan säger att det är då jag
gör mina bästa resultat. Det
är det som är framgångens paradox; att jag är
bäst när jag helt släpper viljan
att vara bäst.
Endast några få är
förunnade att bli bäst i världen. Att vara bäst i
förhållande till sig själv är
något alla kan bli. Jag har hittat min egen formel för det.
För några veckor sedan
sprang jag uppför en backe jag aldrig klarat förut. I
glädje över att ha nått
toppen flög jag fram, upp över alla andra backar jag normalt
brukar gå i. På
toppen av backen nådde även en tanke hjärnan, en tanke
som sa ”Ja, ja, det där
lufsandet du gjorde i slutet av backen, det är inte värt
kalla löpning”. Den
vred jag nacken av. Den har inget att göra hos mig, om jag vill
nå den okända
potential jag har.
På sex år har jag gått
från att inte springa alls till att springa tio mil, jag har
lärt mig
forspaddla trots att jag är rädd för vatten och jag tog
examen som civilingenjör
som nummer tre i min klass. Allt gott har kommit genom att berömma
mig för det
goda jag gör, fokusera på glädjen och vara nyfiken
på hur jag kan lära mer.
Visst sved det att inte
komma i mål. Nu behöver besvikelsen få ha sitt utlopp.
Och när den gått över
kommer jag se allt det goda som fanns i loppet; både att jag
lyckades springa
snabbare än jag brukar de första 15 kilometrarna och all
glädje som fanns. Det
var det roligaste, mysigaste och mest omtänksamma lopp jag
någonsin varit med
på! Och jag kommer, förhoppningsvis, förstå vad
jag kan göra bättre till nästa
gång. Och aldrig, aldrig klaga på mig själv för
att det inte gick som jag
ville! Misslyckanden är grunden till framtida lyckanden.
Och egentligen, det enda
misslyckande som finns, det är att vilja något och aldrig
försöka. Jag försökte,
och jag är glad och stolt över det.